Vi presentiamo, attraverso i loro versi e i loro volti,

5 delle 13 poetesse ritratte da Dino Ignani per la mostra

Poeten genom kameralinsen – Poete attraverso l’obiettivo :

Annelisa Alleva, Elisa Biagini, Margherita Guidacci,

Mia Lecomte e Loredana Magazzeni

 tradotte in svedese da Kärstin Mörk e Karin Helena Vikström 

ANNELISA ALLEVA

Foto di Dino Ignani

La mia adolescenza non toccare.

Non toccare le confessioni al prete

di colpe non mie. Lui sbadato,

seduto, un orecchio, io in ginocchio.

Un paternoster e quattro avemarie.

Lui al buio, io contro la grata,

come una maschera contro lo scoglio.

Avrei pagato per stare al posto suo.

Avevo dietro qualcun altro in fila,

– dal rosone penetrava la luce del mare –

che poteva distinguere il mio bisbiglio.

Non so parlare tanto piano io.

Lui ritratto nel buio della sua conchiglia.

Annelisa Alleva, La casa rotta, Jaca Book, Milano 2010

Min ungdomstid, rör den inte.

Rör inte bekännelserna inför prästen

av synder som inte var mina. Han förströdd,

sittande, ett öra, jag på knä.

En Fader vår och fyra Ave Maria.

Han i mörkret, jag mot gallret,

likt ett cyklop mot klippan.

Jag hade kunnat betala för att vara på hans plats.

Jag hade någon annan bakom mig i kö

– genom rosettfönstret trängde havsljuset in –

som kunde uppfatta mina viskningar.

Jag kan inte tala tyst jag.

Han dold i mörkret i sin snäcka.

traduzione di Kärstin Mörk e Karin Helena Vikström

ELISA BIAGINI 

Foto di Dino Ignani

Ti traduco la vita,
attraverso il feng shui, le ricette

ti rincollo le corde vocali
ti accordo la voce che avevi,
la lingua
che ti è scritta nel corpo

che ti ha lavato via la candeggina, il vento, l’acqua dei
piatti

io te la leggo ancora
in quelle lastre che porti in giro
come il tuo portfolio ai galleristi,

e nella polvere in fondo ai cassetti
e in quella rimasta nei guanti

in tutti questi anni di pioggia acida,
che ti ha pulito le ossa come argenteria.

Elisa Biagini, L’ospite, Einaudi, Torino 2004

Jag återberättar ditt liv,

med feng shui, recept

jag limmar fast dina stämband

jag stämmer rösten du hade,

språket

skrivet i din kropp

bortsköljd av blekmedel, vind, disk-

vatten

jag läser det fortfarande

i de där röntgenplåtarna du bär omkring på

som din portfolio till galleristerna,

och i dammet längst in i lådorna

och i det som blivit kvar i handskarna

under alla dessa år med surt regn

som polerat dina ben likt silverbestick.

traduzione di Kärstin Mörk e Karin Helena Vikström

MARGHERITA GUIDACCI 

Foto di Dino Ignani

IL TUO NOME

Il tuo nome, così comune per fortuna

che lo sento sempre, nella via, da qualche mamma

che chiama il suo bambino, o dalla ragazza

che chiama il suo ragazzo, ed ogni volta

il mio cuore ha un sobbalzo d’allegria;

il tuo nome che quando mi capita di leggerlo

mi fa pensare a te così infallibilmente

come se solo una persona l’avesse sulla terra

e se quella persona fossi tu;

il tuo nome che mi ronza nel capo tutto il giorno

e che ripete la notte, giacendo ad occhi aperti

mentre luci di macchine sfrecciano sul soffitto –

il tuo nome che mi accompagna nella veglia e nel sonno…

E che qui tuttavia non sarà scritto!

Margherita Guidacci, Inno alla gioia, Nardini, Firenze 1983

DITT NAMN

Ditt namn, så vanligt som tur är

att jag hör det jämt, på gatan från nå’n mamma

som ropar på sitt barn, eller från tjejen

som ropar på sin pojkvän, och varje gång

tar mitt hjärta ett glädjeskutt;

ditt namn som när jag råkar läsa det

får mig att tänka på dig så ofelbart

som om bara en person på jorden hette så

och som om denna person vore du;

ditt namn som surrar i mitt huvud hela dagen

upprepas på natten när jag ligger vaken med öppna ögon

medan ljusen från bilar far fram i taket –

ditt namn som följer mig i sömn och vaka…

Och som likafullt inte ska skrivas här!

traduzione di Kärstin Mörk e Karin Helena Vikström

MIA LECOMTE 

Foto di Dino Ignani

IKEA

Letti armadi librerie divani

mensole sedie scrivanie

lampade stoffe cuscini

pentole tende tappeti

piatti vasi bicchieri

giochi posate

viti bulloni

automatici chiodi

istruzioni

non trovi cosa resterà di te

dopo tutto questo vivere

cosa resterà da vivere

Mia Lecomte, Intanto il tempo, Milano, La Vita Felice, 2012

IKEA

Sängar garderober bokhyllor soffor

hyllor stolar skrivbord

lampor tyger kuddar

grytor gardiner mattor

tallrikar vaser glas

leksaker bestick

skruvar bultar

nitar spikar

instruktioner

du hittar inte vad som blir kvar av dig

efter allt detta liv

vad som blir kvar att leva

traduzione di Kärstin Mörk e Karin Helena Vikström

LOREDANA MAGAZZENI

Foto di Dino Ignani

Prendi una Bambina che non mangia.

Non le piace niente, non ha fame mai.

Prendi una Bambina che pensa

oggi non mangio, domani mangerò.

Poi la sera non trova niente che le piace

e la Bambina dice mangerò domani, non fa niente.

Prendi una Bambina che mangia solo qualche volta

quando c’è quella sola cosa che le piace.

Prendi quella Bambina che non riesce a mangiare

carne di fagiano a casa della compagna ricca,

non riesce a mangiare Emmenthal.

A casa sua non ha mai mangiato fagiano.

A casa sua non ha mai mangiato Emmenthal.

A casa sua di fagiani ne alleva due suo padre,

ma solo per la bellezza. Per la bellezza

dei colori del fagiano maschio, per la modestia

dei colori della fagiana femmina, umile,

sottomessa, una vera donnina.

La Bambina ne ha abbastanza di amiche

più ricche di lei, hanno case più belle.

Non hanno nonne che scatarrano dentro

i fazzoletti. Hanno case nobiliari, piene

d’argenti. La Bambina non ha niente,

neanche una camera sua, dorme con la nonna.

La Bambina è piena di fratelli che urlano,

giocano alla guerra. La Bambina non ha fame

mai. Per la mamma sono capricci. Non lo

mangiare il Parmigiano, non ti devo

viziare. Rimangia la pasta stasera, non me la

fare buttare. La Bambina ha nausea della pasta

riscaldata la sera. La Bambina vomita

la pasta riscaldata e la sua fame, dietro all’albero

di fico, nel pozzo. Ci sono le lucciole.

Loredana Magazzeni, “La bambina o serie del colesterolo”, da Volevo essere Jeanne Hébuterne, DotcomPress, Le Voci della Luna Poesia, Milano 2012

Ta en Flicka som inte äter.

Hon tycker inte om någonting, hon är aldrig hungrig.

Ta en Flicka som tänker

idag äter jag inte, imorgon äter jag.

Sen på kvällen hittar hon inget hon tycker om

och Flickan säger, jag äter imorgon, det gör inget.

Ta en Flicka som bara äter någon gång

när det finns den där enda saken hon tycker om.

Ta den här Flickan som inte lyckas äta

fasan hemma hos den rika kamraten,

som inte lyckas äta Emmentaler.

Hemma har hon aldrig ätit fasan.

Hemma har hon aldrig ätit Emmentaler.

Hemma föder hennes pappa upp två fasaner,

men bara för deras skönhets skull. För skönheten

i färgerna hos hanen, för de anspråkslösa

färgerna hos honan, ödmjuk,

undergiven, en sann liten kvinna.

Flickan har rätt många kamrater

som är rikare än hon, har vackrare hem.

De har inte mormödrar som hostar upp slem

i näsduken. De har fina hem, fulla med

silversaker. Flickan har ingenting,

inte ens ett eget rum, hon sover med mormor.

Flickan har fullt med bröder som skriker,

de leker krig. Flickan är inte hungrig,

aldrig någonsin. För mamman är det nycker. Ät inte

Parmesan, jag får inte skämma

bort dig. Ät pastaresterna ikväll, tvinga mig inte

att kasta dem. På kvällen mår Flickan illa av den

uppvärmda pastan. Flickan kräks upp den

uppvärmda pastan och sin hunger, bakom fikon-

trädet, i brunnen. Där finns eldflugor.

traduzione di Kärstin Mörk e Karin Helena Vikström