Den gången i mörkret, ensamheten med ansiktet öppnat mot den fuktiga vinden utifrån hamnen, lyktljus, det vajan­de gungande mörkret: en extas, det oerhörda som väller upp som en sång eller ett mörkt framvällande vatten, en na­turkraft i varje fall, ur själens botten och ur alla lemmar, känslan att det kommer ända utifrån fingerspetsar, tår, hjärtrötter, det finns inte en fiber som inte är med – genom vilket under är jag alltjämt upprätt? Jag står som i en fram-vräkande ström – mörker, mörker, någonting i mig vill verk­ligen och med varje fiber förintelse: med milliarder rötter suger universum mig mot sig, blåsten, lyktorna, det drivan­de glittrande vattnet därnere i mörkret; jag står i en ström, hur står jag fortfarande upprätt? gå rakt ut i mörkret, ända ut, i all evighet, där är ingen botten

Quella volta nel buio, la solitudine con il volto aperto al vento umido del porto, luce di fanale, il tremulo buio ondeggiante: un’estasi, l’naudito che sgorga come un canto o una zampillante acqua cupa, una forza naturale in ogni caso, fuori dal fondo dell’anima e fuori da tutte le membra, la sensazione che venga fin dalla punta delle dita, dei piedi, dalle radici del cuore, non c’è fibra che non sia partecipe – per quale miracolo sono ancora in piedi? Io sto come una corrente scrosciante – buio, buio, qualcosa di me vuole davvero e con ogni fibra annientamento, con miliardi di radici mi risucchia l’universo verso di sé, il vento, i fanali, l’acqua che scorre scintillando laggiù nel buio; io sto in una corrente, come sto ancora in piedi? vai diritto nel buio, sino alla fine, per tutta l’eternità, là non c’è fondo.

Birgitta Trotzig, Nel fiume di luce. Poesie 1954 – 2008, Mondadori 2008.
Traduzione di Daniela Marcheschi.